ATTITUDE motorclub

Tja!

Jag har varit sambo i snart 10 år och nu har vi en liten kille på snart 1 år.
Problemet är att jag hittar inga känslor för mamman längre, Det är mer som en bra kompis eller syskon?!
Finns ingen passion alls och detta har inte kommit nu sedan den lille kommit till utan det har nog trappats av under flera år men nu är det extra tydligt.
Jag kan inte tänka mig att vara utan plutten men samtidigt känns det fel att bo ihop med en som älskar mig över allt och så kan jag inte besvara det!
Som hon sa när jagtog upp det senast "Det är inte rätt att bara en känner..."
Visst försöker jag hålla masken uppe och försöker hitta tillbaka till känslorna som en gång fanns men det går dåligt.

Tips på hur man hittar tillbaka?

Ska vi bryta och börja om som särbo för att se om det hjälper?

Detta är ju galet svårt att svara på vad man ska göra. Jag har ingen erfarenhet av detta själv men har väl kompisar som har de. Några lyckas, andra inte.

Men, vad är orsaken tror du till att de trappats av? För lite tid med varann? Har allt annat fått stå i fokus istället för er själva? När bjöd du ut henne på middag senast?? De är så galet många saker som man måste fundera på, vad är de som har gjort att de blivit såhär.

Ni måste kanske ta tid för er själva bara. Du och din sambo. Förlovade? Gifta sig? Ja menar inte att ni ska gifta er för att se om de blir bättre men kanske han vara nåt i längden? Om allt börjar komma tillbaka.

De enda jag vet, om man kanske bråkat med sin fru och sen åker iväg, åker till garaget, till en kompis eller annat så de enda man tänker på hela den tiden man är borta är hur mycket man saknar den man älskar mest. Min fråga jag ställer mig själv nu, är, kommer du sakna din sambo eftersom du säger själv att du känner att ni inte har nån glöd kvar, eller du har inte de. En sak är iaf säker, ni måste prata om de!

Lycka till och jag ska be för er!

MVH // Nicke

Jobbigt värre.

Jag vill uppmuntra dig att kämpa. För din skull. För din sambos skull. Och framför allt: för barnets skull.

En kompis till mig gifte sig i 25-års-ålder. De fick tre barn, han jobbade mycket, byggde eget hus och med tiden rann äktenskapet ut i sanden. De skilde sig. Så småningom hittade han en ny fru/sambo och de fick två barn. Då sa han till mig: "Anders - så jag ångrar att jag inte gav mitt första äktenskap en chans. Jag bara gav upp. Jobbade inget med det. Så mycket jag, min första fru och framför allt barnen har fått lida för det." Men då var det försent att ångra sig. Han kan ju inte ge upp den nya relationen...

Förälskelsen kommer och går. Men man kan inte bara leva på kärlek. Vänskap är oerhört viktigt.

Som Nicke säger: ta tid för varandra. Nu när ni har småbarn så tar de mycket tid. Och ett förändrat familjeliv skapar otrygghet. Det är väldigt vanligt att man separerar efter det första året med småbarn.

Jag tror på att kämpa. Jag har varit gift i elva år snart och det är inte alltid en dans på rosor. Man får ge och ta.

Att flytta isär ger inget tror jag. Ni behöver varandra för att orka ta hand om barnet.

adj: Jag vill först ge dig beröm för att du med förtroende lägger ut problemet här på forumet. Det visar att du ändå vill göra nåt positivt FÖR ert förhållande, det finns hopp och en framtid, var så säker.

Jag själv har varit gift i 16 år nu med "ups and downs" så viss erfarenhet har man väl av det. När det dyker upp nåt strul, då rekommenderar jag tips nr 1 = lägg allt annat åt sidan och be en bön. Och en till. Och en till. Ventilera problemet med Jesus helt enkelt. Helst tillsammans förstås, men ibland får man börja själv. Har själv fått vara med om en del, till synes återvändsgränder som plötsligt förvandlas till rena Autobahn!

Läs gärna i Bibeln, Lukas 13:6, om trädet som får stå kvar ett år till, "kanske det bär frukt då, om vi vårdar det".

Jag vill inte ge dig/er några ytterligare tyngder på axlarna men jag TROR att ett beslut att gifta sig har med sig allt gott, det är ett löfte inför Gud och han vill välsigna er med allt han har!

Kämpa på i livsracet, vi ber för er!

Tack Roger!

tyvärr delar jag inte din och 99.9 % av er andras tro. Men det är många många gånger jag gärna skulle önska att jag hade den!!
Kansek därför jag vänder mig hit för tips och råd!?

Ska dock ta dit konkreta råd och läsa stycket om inte annat så för att få en bild av vad du menar!

Ang giftemålet känns det inte aktuellt när man står och vacklar i förhållandet! Typ det är inte bra nu men om vi gifter oss så blir det bättre!?!
Nej vi har förvisso sagt att vi ska göra det när vi får råd men inte när det känns så här tomt.
Giftemål ska ju vara för att visa andra hur mycket man älskar den andre inte för att övertyga sig själv, eller har jag fel?

Hallo igen!

Fick en idè, kanske den är till hjälp. Ordna barnvakt en helg, byt miljö och hitta på nåt kul, något som ni båda kan dela. Sådant kan bryta mönstret och skapa nya och bättre förutsättningar.

Sedan, det där med giftermål är förstås ingen patentlösning, det ser jag mer som rätt start på ett förhållande man vill satsa på, särskilt om man är kristen. För vad spelar det för roll om man lovar nåt i en kyrka inför en Gud man inte tror på? Men för mig som kristen har det stor betydelse.

En liten motor-liknelse: Det är ungefär som när man sätter ihop en mumsig motor, det är viktigt att ta alla steg i rätt ordning om maskinen ska starta och funka länge.

Tron får man som en gåva säger bibeln. Be så ska du få säger Jesus.

Vi ber vidare för er. Ladda på med nya tankar.

Hej !

Först vill jag bara hålla med Roger. Ge dig beröm för att du delar detta med oss. Jag tror att det är nyckeln till att detta kommer att lyckas. Inte för att du får några råd från oss "hobby psykologer" utan för att du har en vilja att få detta att fungera. Hade du inte haft det hade du inte varit kvar i förhållandet...

Jag tror att det är så här, känslor är inget som bara kommer och går. Man måste underhålla sina känslor för ens partner. Att hålla kärleken levande är ett heltidsjobb kan man säga. Och som du skrev så är den här frånvaron av passion inget som har kommit som en blixt från en klar himmel utan något som har smygit sig på. Tyvärr så är det väl också så då att hitta tillbaka till känslorna tar också tid. Du kommer inte bara vakna en morgon och va lika förälskad som vid första kyssen. Vad ska du göra då ? Jag är igentligen inte rätt man att svara på det men jag har en liten idé. Tänk igenom hur det skulle vara att leva utan din flickvän. Vad skulle du sakna ? Både i livet som sådant men också hos din flickvän. Vad har hon för egenskaper som gör att ni trots allt har varit tillsammans i 10 år. Och tänk verkligen till ordentligt. Jag tror att börjar du gräva i det där självklara, det som man aldrig tänker på och bara tar för givet så kommer du hitta massvis av positiva egenskaper och tillfällen som du bara inte kan vara utan. Men fokusera på dom positiva för alla mäniskor har negativa sidor även du och jag. Så försök se förbi dom och leta efter det positiva det som gör förhållandet värt att satsa på.
Du måste bryta trenden för nu är det enda du ser i ert förhållande problemet med dina känslor för henne. Du måste börja se det positiva...

Sen tror jag att det är så här att ju mer kärlek man ger desto mer kärlek får man. Och man måste våga ge för att få. Så börja med att ge något väldigt enkelt. Frukost på säng till helgen kanske... ??

Jag tror också att det är väldigt viktigt att ni pratar med varandra. Att du känner som du känner är inte bara ditt problem utan erat problem.

Jag önskar er verkligen lycka till av hela mitt hjärta ! Och jag ber för er. Och jag är säker på att det är många fler i klubben som gör. För jag tror att det är så att trots att att du säger att du inte är kristen och inte tror på Gud så tar han hand om dig ändå och vill att ni ska ha det bra.

Men vad du än gör ge inte upp !

Jag skulle vilja göra ett litet inlägg i debatten och föreslå familjerådgivning. Gärna Levande familjer som arbetar väldigt mycket med den här typen av frågor. Närmast er finns de i Skövde 0738-043018. Du kan kolla upp dem på deras hemsida www.livfam.org. Önskar er all lycka.
Ingela, tillika fru speedster.

Tack Ingela!

Det var ett handfast råd som definitivt skall undersökas!

Nu tar jag och ger mig in i debatten också. Det var min fru i förra inlägget.
Jag måste få ge ett citat från den gamla 80-tals filmen "Wild at heart"
I slutet säger den goda fén till den nedslagna hjälten "Don't walk away from love Sailor"
Du har ju egentligen ett fantastiskt utgångsläge. En tjej som älskar dig och som du känner väl.
Det är redan flera som har sagt det, passionen måste underhållas. Om den nu har slocknat så är det verkligen dags att börja jobba på allvar. Lite glöd finns det säkert kvar i botten under all aska. Det blir till att börja blåsa och tillföra nytt bränsle.
Ta dig tid och verkligen SE din tjej, tänk på hur det var när ni träffades. Se efter hur vacker hon är egentligen. Tänk att denna drömtjejen faktiskt är din.
Fokusera på det som ni har och inte hur det skulle kunna vara med någon annan. Gräset lär ju vara grönare på andra sidan men jag tror inte att det är det egentligen när du väl kommer dit.
Jag har också kompisar som ångrar sig grymt efter en skilsmässa. "jag visste ju inte vad jag hade" är inte en helt ovanlig kommentar.
Jag har liksom Roger varit gift i 16 år nu vet att det är en berg och dal- bana.
Livet är som ett EKG, är det som ett rakt streck ligger man risigt till och en ständigt uppåtgående kurva är det ännu ingen som har sett.
Nä, nu får jag sluta tjata.
Lycka till.
/ Fredrik

Livet är som ett EKG, är det som ett rakt streck ligger man risigt till och en ständigt uppåtgående kurva är det ännu ingen som har sett.

Då ligger vi nog risigt till! Vi har fortfaradne inte haft något bråk eller gräl på 10 år, och det kan ju vara ok!
Men att inte haft några spikar uppåt på flera år utan allt har lunkat på i precis samma takt är nog så nära ett rakt streck man kan komma.

Klart att allt gräs är grönare hos grannen (eller alla andra med) just när man är inne i situationen.

Det som just nu rör sig i huvudet är följande fråga.
Alla dom som skilt/separerat och sedan ångrat sig. Hade dom kommit till den insikten utan att först avvika från vägen?
Det är lätt att bli fartblind på motorvägen så man kanske måste åka i lite pothål för att uppskatta farten igen?!
(Edit den liknelsen blev inte som jag tänkt)

Nu vill jag inte alls mena att man ska ut och rulla runt lite då och då för att få det bättre hemma.
Det jag menar är att när man står mitt i smeten och inte hittar felet utan man bryter och sedan ångrar sig för att man hittar felet. Hade man kommit på samma sak om man stått kvar och väntat?? Ibland ser man ju inte skogen för alla träd!?

:D

Ja du, den kompisen som är mig närmast kom fram till sin slutsats efter flera år av nya förhållanden mm. Han kan ju aldrig helt bryta upp från sitt gamla förhållande eftersom de har barn ihop så han har hela tiden kvar henne att jämföra med. Rena tortyren för honom.
Jag känner ju inte dig ett dugg så jag vet inte hur hårt jag skall gå fram här men jag måste få säga så här: Många killar skulle nog offra valfri kroppsdel för att få vad du har just nu. Ni verkar ju ha allt utom just passionen.
Passionen är något som måste arbetas med. Visst, man är ung och träffar drömtjejen och då finns det passion alldeles av sig själv men sedan är det hårt (men ofta trevligt) arbete.
Är man nere så tar det ju tid att ta sig upp och där behöver man säkert hjälp på vägen. Det är då familjeterapin är en bra hjälp tror vi.

Tack Martin!
Mycket vänligt, men i dags läget är det nog inget alternativ.

Vi har inte lämnat honom mer än några timmar och då enbart hos personer han känner väl så..........

Det är det som är kruxet! Har hört flera som ångrar isg grymt efteråt men ännu är det ignen som tror att dom skulle kommit fram till den slutsatsen utan att först ha brutit upp.

Och precis som du (och flera andra) skriver så krävs det arbete.
Ett av förslagen jag fått är att flytta isär men fortsätta vara ihop och på så vis komma bort från vardagen tillsammans och kansek hitta tillbaka!??!

:D

Uppdaterar lite för dom som undrar!

Familje terapin börjar idag så vi får se vart det leder.

vi har bokat en veckas utlandssemester (med plutten) så vi ska ialla fall bryta vardagen där. Kansek blir det vändpunkten eller början till slutet!?

Annars är det ganska likt utan några stora förändrignar på någon front!