Daniel Båge skrev:Klart jag har rätt.
Du får väl berätta om era äventyr på hemresan med.
Vart börjar man... Några av er kanske vet att min pappa handlar med begagnade husbilar. Han tar hem dem från Tyskland, och han och min moder åkte på samma flyg som mig och Andreas ner. När vi hade landat i Frankfurt på onsdagkvällen hämtade vi upp vår hyrbil, en Fiat Grande Punto, och åkte ca 20 mil till Mülheim an der Ruhr, där en av husbilarna pappa skulle köpa stod. Allt var i sin ordning med den bilen och vi sov i den över natten.
Morgonen efter tog mor och far hyrbilen, och jag och Andreas drog iväg med husbilen ca 5 mil till Dortmund, där Herr Bayram hade bilen. Vi åkte lite vilse, men det löste sig smidigt, då Herr Bayram kom och visade vägen i sin VW CrossPolo Diesel han köpt som ersättare för 325:an. Vi tog en titt på bilen, provkörde en sväng. Var inte så mycket att fundera på egentligen, så jag och säljaren satte oss ner med papperen under tiden som Andreas började lasta tillhörande delar i husbilen. Det var bl.a. M-tech 2-sidokjolarna, en begagnad koppling, en M-tech 1-ratt, en extra frontplåt utan hålen för M-tech 2-fronten, original fram- och bakkjol, 4 bra vinterdäck på BMW "kapsylfälg", 2 extra sommaralufälgar, de dämpare och fjädrar som suttit på bilen när han köpte den men som han tyckte var för stumma plus en stor diverselåda med inredningsprylar mm. Det hade aldrig fått plats i en lite E30, så det var gött att ha lastutrymmet i husbilen.
Efter att affären blivit uppklarad skulle vi fixa exportskyltar. Gick väl så smidigt det nu kan gå. Tysk byråkrati... Sedan bar det av mot hemlandet.
Vi kom fram till färjan Putgarden-Rödby på kvällen efter en regnig resa genom Tyskland. Jag körde fram till luckan med husbilen och sa att jag skulle betala för både mig och Andreas i bilen efter. Inga problem, förutom att jag hamnade i kö 18 och Andreas i kö 3. Min kö var uppskattningsvis 20-25 husbilar lång, hans 3 bilar. Jag utgick ifrån att köplaneringen skulle leda oss till samma färja, men icke. När Andreas försökte kontakta mig på walkie talkien från bildäck, var det fortfarande typ 10 husbilar i min kö, och den stod still. Försökte säga det till honom, men tyvärr är det inte världens bästa mottagning ombord på en jätteplåtlåda. Och inte kunde jag ringa heller, eftersom mina 200 kr på mitt kontantkort hade tagit slut fortare än kvickt. Så det var bara att vänta. Väl ombord letade jag reda på en mynttelefon, petade i ett antal euro och slog Andreas nummer. Jag hann säga ungefär: "Jag är på färjan. Jag ringer från en mynttelefon." Klick. Tuuuuut. Telefonen lade på i örat på mig. Det visade sig att alla pengar utom 70 cent hade ramlat rakt genom maskinen och jag hade fått 5 sekunder ringtid. Inte hela världen tänkte jag, jag får väl ringa igen. Försökte peta i några mynt, men de bara fortsatte ramla rakt genom. Provade en annan mynttelefon med samma resultat. Sen gav jag upp och jagade rätt på några svenska killar som satt i en soffa. Jag förklarade läget och fick låna en telefon. Det visade sig att Andreas aldrig uppfattat att vi var på olika färjor. Han hade farit runt hela överfarten och letat i varenda vrå på den färjan efter mig, t.o.m ropat efter mig i högtalarna utan resultat. Jag sa åt honom att ställa sig någonstans där han syntes tydligt, så skulle jag höra av mig på walkie talkien när jag körde av färjan. Då var det löst, trodde jag. När jag skulle anropa honom var såklart batteriet i walkien helt slut. Och jag kunde fortfarande inte ringa. Jag körde sakta genom området och spanade efter hionom och kom fram mot Statoil-macken. Innan jag svängde in tänkte jag "Står han inte här ger jag upp och lägger mig och sover istället." Men det gjorde han. Rätt skönt.
Vi fikade lite i husbilen och gav oss sedan iväg. Andreas körde först i husbilen. Precis när han kör ut från macken frågar jag över walkien, som nu var lite lite laddad, om han behövde tanka. Det var en kvarts tank kvar ungefär, och han han hade redan kört ut, så vi tänkte att vi tar nästa mack helt enkelt. Hade ju gått bra, om det hade funnits någon nästa mack... Efter nära halva Danmark hör jag Andreas på walkien igen. "Måste tanka". Tio sekunder senare slår han på varningsblinkersen och rullar in till kanten. Soppatorsk... Suck. En diesel dessutom. Ofta måste man manuellt pumpa fram diesel hela vägen om man får soppatorsk, men efter att ha kollat med far, så skulle vi göra ett försök att starta normalt. Så fort vi ordnat lite mer bränsle, förstås. Vi tog BMW:n till närmsta mack och köpte en dunk och tio liter diesel. Sedan åkte vi till nästa avfart, eftersom man inte kunde vända vid macken. Tillbaks förbi husbilen och vände på en annan avfart. Hällde i dieseln och drog runt i ca 10-15 sek. Inget hände. Väntade lite, för pappa hade varnat mig för att bränna startmotorn och jag tog det säkra före det osäkra. På det igen och efter typ 10 sek startade den. Wohoo! Åkte till macken och tankade fullt.
Efter det gick resan någorlunda smärtfritt och stoppet tog "bara" en timme. Vi körde Helsingör-Helsingborg och E4:an hem. Var hemma hos mig vid ca 0600. Då skulle jag bara köra hem Andreas också. Kom i säng ca 0715. Hur skönt som helst att äntligen få sova...
Lärdom: Det är aldrig riktigt så smidigt som man tror
Samuel Lindkvist skrev:Gutt köp. 325E30 kommer lätt på 2:a plats på
listan världens roligaste bilar. Grattis

Jo, den verkar lovande. Enligt mig mer prisvärd och välljudande än ettan också.
Du missförstår mig. Jag har redan fyra helt nya hemma. Ska bara fixa till fälgarna de ska sitta på.